The Devil Still Wears Prada
Flygplansläge på en fredag? Groundbreaking. Vi snackar franchise-licensiering, marknadsföringsstrategi och att bygga en varumärkesvärld i lager-på-lager.
Hey you,
Det är 1 maj idag och du vet vad det betyder - The Devil Wears Prada 2 har biopremiär. Det kan jag såklart inte låta gå obemärkt förbi, så idag bryter jag vår söndagstradition för första gången i nyhetsbrevets (korta) historia.
Hoppas att du har haft en fin vecka, och att du har en biobiljett bokad till ikväll?
Veckans Flygplansläge innehåller:
Hur har det gått 20 år sedan TDWP kom ut?
Franchise-licensiering och marknadsföringsstrategi
En varumärkesvärld i lager-på-lager
Klackarna som broke the internet.
För 20 år sedan, närmare bestämt 2006, var jag 15 år gammal och gick i årskurs 9 på Brännanskolan i Skellefteå. Uppfödd på 90-talets romcoms som man är, drömde jag om att flytta till Stockholm och jobba på en modetidning, precis som Andy i The Devil Wears Prada.
Idag har uppföljaren premiär - kan någon förklara hur det har gått 20 år?! Jag flyttade till Stockholm som 19-åring men det blev tyvärr ingen journalistkarriär. Via långa, snåriga omvägar landade jag tillslut som marknadsansvarig på en biograf och it’s safe to say att The Devil Wears Prada 2 fullkomligt har tagit över mitt liv de senaste månaderna. Modevärlden började vibrera av förväntan långt innan den första trailern släpptes. När ett par röda Rockstuds från Valentino svepte genom Runways fiktiva korridorer gick det ett sus genom publiken, men inte av beundran. “Tacky?”
Patricia Fields, stylisten bakom den första filmen och ikoniska Sex and the City, har i efterhand berättat om hur många designers inte vågade låna ut sina kläder till produktionen av rädsla för vad Anna Wintour skulle tycka. Det problemet har man knappast haft med uppföljaren. Vogue, som tidigare inte velat förknippas med varken filmen eller boken den baserats på, är nu en av de främsta reklampelarna för The Devil Wears Prada 2. Anna Wintour, som aldrig tidigare ställt upp på ett omslag, poserar bredvid Meryl Streep på tidningshyllorna som att Condé Nasts framtid stod på spel. Det säger en hel del om hur modeindustrin har förändrats.
The Devil Wears Prada är en franchise, och jag tänkte att det kunde vara intressant med en inblick i hur franchise-licensiering fungerar? I förlängningen, hur det påverkar marknadsföringen av en såhär stor film?
Det är väldigt mycket som har hänt redan innan en film går i produktion, rättighetshavaren för franchisen får information flera år i förväg. Tiden fram till produktionsstart och sedan premiär används för att sälja licensavtal, varumärkessamarbeten och merchandise. Filmen må vara det centrala för oss som biobesökare, men affärsmodellen finns i maskineriet runt omkring. Den stora, världsomfattande roll out av samarbeten och content vi har sett det senaste året är resultatet av flera års arbete bakom kulisserna.
Perioden mellan announcement om en kommande film och fram till premiären är den mest värdefulla tiden för varumärkesbyggande. Innan dess går det att styra narrativet på ett sätt som är svårare när filmen väl har haft premiär, då handlar det främst om hur bra filmen är (eller inte är). Den här strategin är ingen nyhet i sig, det var väl egentligen i och med Barbenheimer (Barbie + Oppenheimer) som den hamnade på allas våra näthinnor. Barbie-kampanjen byggde en hel värld som publiken kände sig delaktig i genom olika samarbeten - “Barbiecore” tog över mode, skönhet och inredning långt innan biopremiären.
Precis som en bra outfit så byggs en varumärkesvärld i lager-på-lager, ska vi titta på några från The Devil Wears Prada 2?
För att väva in TDWP i vardagen:
Karaktärsbaserade drinkar på Starbucks.
L’Oréal Paris kampanj där Kendell Jenner misstas för att vara one of the Emilies.
Old Navy skapade en variant av den legendariska Cerulean-sweatern.
Mercedes-Benz & Samsung → Lyx + status + tech tar TDWP in i 2026.
Samarbeten med beauty är en självklarhet, men inte riktigt lika spännande: TRESemmé, Tangle Teezer, Tweezerman, etc.
Breda samarbeten för stor räckvidd: Diet Coke, Target, M&Ms → det har gjort filmen oundviklig även för den som inte är modeintresserad, men Miranda hade kanske inte älskat det ;)
Jag hade förmånen att få se filmen på en tidig förhandsvisning för branschen … och den är allt jag hade kunnat önska mig av en uppföljare. Man är ju trots allt en mega-nostalgisk millennial. Vill gärna höra vad du tycker, kom tillbaka hit direkt efter bion och lämna en kommentar:
Tack för att du läser Flygplansläge. Du vet väl att du kan gilla nyhetsbrevet (det lilla <3 längst ner), kommentera, och re-stacka det i Substack-appen? That’s all.
xx Alexandra
På lördag! Äntligen! :)
Så taggad på att se den idag🥳❣️